Familjen Viola har nu klarat av del 2 i den utbildning/utredning hos BUP (BNP) gällande sonen.

För mig är det återigen en AHA upplevelse...att möta en förståelse är UNDERBART och ger mig massor av energi av den posetiva sorten. Kära make var mer på det klara över mötet och den person som hade träff med sonen får snudd på en guld medalj.

I lite mer en timme höll de på och det mest otroliga är att sonen INTE har protesterat en enda gång. Han följer med dit utan knorr och när vi gick hem så var han bara trött men absolut inte sur.

Och då ska ni veta att när sonen inte gillar något eller inte ser någon mening med uppgiften så gör han ingenting och surar värre än värst.

Det allra bästa är nog att jag nu kan knäppa skolan på näsan...för allt de inte har gjort!

Kramkram eder Viola

Sonen ringde mig vi 18.00 och berättade att socialen har varit och frågat efter mig eller pappa!

- Va SOCIALEN!!!,jag skriker till. VAd f-n har hänt nu frågade jag sonen i panik?

En kväll utan oss och du drar på dig soc ögon. Snälla berätta!

Här harmitt hjärtat snudd på stannat och tankarna far febrilt i mitt huvud.

- Ja, de gav mig en ros och en hälsning till er att lokalen är öppe till kl åtta i kväll.

??????

-Ja så sa de,säger sonen som fortfarande inte fattar varför jag blev så hysterisk.

- Menar du socialdemokraterna kanske?,frågade jag när lugnet la sig hos mig inombords.

- Ja du vet Reinfelts fiende...

Tack för det!

Ja så lätt kan man skapa oreda i vår familj som har granskats under lupp och ska granskas mer...Men nu fick vi en vakcer ros och jag bad sonen om ursäkt för mitt utbrott.

Han fattade ingenting och drog ut igen.

Nu ler jag lite åt det hela , i morgon kanske jag skrattar!=)

kram eder Viola

Det är väl bara att sänka vapnet och ta emot frälsningen,så man kan bli hel igen=).

I går var vi ( sonen,kära maken och jag ) på vårt första gemensamma möte på BNP (läs mer här).

Sonen satt med en tjej och vi föräldrar satt med en annan och pratade om sonen. I ca 1 timma satt vi där och jag var helt matt efteråt,av glädje och av förståelse.

Det är något vi som familj och föräldrar inte är bortkämda med!

Vi fick beröm för våra strategier och gav oss "ros" för vårt engagemang. Själv satt jag nog mest och gapade som en fågelholk...

När man är van att ta hård kritik så är beröm svårt att ta in...Man tror hela tiden att det snart ska komma ett MEN...vilket det aldrig gjorde.

Under lite drygt en månad ska vi nu träffas 10 ggr för att de ska få i hop ett underlag gällande sonen och hans svårigheter i vardagen.Men även ta fram hans styrkor!

Att jag kvällen innan var på en underbar föreläsning om ADHD hos barn och ungdom gjorde inte det hela sämre,för jag kunde få svar på många av mina frågor.

Jag ser fram emot fortsättningen...Därav min "frälsning" halleluja vi har blivit hörda!!!  

Kram eder Viola

I bland är det bra att vara läskunnig och ha en dagstidning. För jag läste häromdagen om att BUP har en öppen föreläsning om "ADHD hos barn och ungdom". Här kan du läsa mer.

Jag känner att vissa saker behöver man höra både en och två gånger.

Att vi sedan ska i väg i morgon jag,sonen och kära maken ger mig bara en massa fördelar. Då har jag kanske frågor att ställa.

Bra att det händer något,för sonen och oss.

Eder Viola

Jag har återigen lyckats att sjunka på en riktigt låg nivå och hotat mina vackra barn om inslåsning,avplockning av prylar och div annat skoj som hoppar ur min snygga mun.

Läxa stod på schemat i dag,men det var inget som var intressant. Maten jag gjorde var visst oätbar och av alla människor är jag den mest orättvisa. Den titeln lär jag aldrig bli av med=/.

Behöver jag nämna att kära maken jobbar em?

Nu är jag ändå rätt härdad och kan ta rätt mycket,men i bland är det som det går troll i livet och i mina barn.

Nu fanns det inget tålamod att köpa på Ica, så det blir att få bita i det sura äpplet och ta tag i eländet. Vem vet innan natten är här har vi averkat alla svordomar och gett varnadra respass innan försoningen kommer.

Sa jag att det är MÅNDAG?

Hatten av för dig och tack för titten! eder Viola

I går så somnade jag utmattad i soffan vid 21.30,men med ro...

Jag har klippt håret kort,snaggat så det är min markering tror jag.

enklare variant av det Britney Spears gjorde för några år sedan, Hon rakade bort allt!

Nu går vi till avslutning av denna helvetes vecka och jag hoppas att det inte hopar sig några större orosmoln på vår icke rosa himmel=)

Om en timme ska jag vara på byrån och här sitter jag i mitt urläckra nattlinne ( hostharkel )   och pladdrar via tangetbordets knappar.

Men det är väl just det jag behöver nu, en lite stund för mig själv och mitt tangentbord.

Sonen mår rätt bra och kom upp ur sängen utan stora problem. Dottern gick för länge sedan och hon kvittrar som en söt lite vår fågel.

Kära maken snarkar på efter nattens jobb och jag borde verkligen sätta fart nu!

Raggsockan ska ju ut också...

Kram på er alla och ha en skön fredag! Eder Viola

Jag inser att varje historia har 2 sidor,allt beror på vem som berättar.

I dag ska jag vara lite mer saklig...eller kanske bringa en bild av vår historia.Utan att hänga ut sonen.

Sedan barn har sonen varit unik och speciell, som alla barn. Han passade inte alltid in i skolans värld då han använde andra ögon än sina jämnåriga.

Sonen är en tänkare och filosof vilket jag anser vara en styrka. Det finns uttryck som han myntat bara genom att uttrycka sin tanke om en händelse.

När hans kära farfar i slutet av sin liv låg hemma och farmor i fråga hade ingen kunskap hur farfar hade tänkt hur han ville ha det när han var död.

Sonen ställer en rak fråga till sin farfar

- Ska du brännas eller grävas ner? Farmor undrar och vi får nog ingen mat om du inte svarar.

Eller frågan jag fick en morgon,då jag vaknat sent och jäktade på.

-Är det mitt fel att vi är sena?

- Nej ,svarade jag

- Men varför ska jag lida för det och må dåligt?

Han har alltid gått sin väg och uttryckt sina tankar och haft sin speciell stil.

Den stil som i dagarna har legat honom i faten,just för man utifrån han stil har gjort en bedömning på vad han har för status.

Av någon konstig anledning tar man inte upp sonen historia om inlärningsvårigheter, han bekymmer i skolan och hans mentala krasch.

Den är inte intressant...

Jag tycker att det är helt i sin ordning att myndigheterna bryr sig,men när jag skrek högt var det ingen som brydde sig. 

Min oror har inte varit intressant,då jag är BARA mamma.

Och så kom det en anmälan och hela apparaten är i gång.

Att JAG inte hade tänkt på det. Då hade jag banne mig gjort detta ( anmälan ) för länge sedan.

Nu utfrågas vi,granskas,sonen granskas och inte en ända gång har vi sagt nej.

Ändå så har vi behandlats ut i från att vi lurar samhället och försöker gömma sonen????.

Så säga vad man vill om livet,men i bland är den hårdare än planerat.

Nu har en myndighet gett oss kredit för vår öppenhet och insett att de kanske är ute på fel spår.

Vi behöver hjälp,men av vilken anledning går åsikterna i sär.

Även om det nu uppdagas något vi inte visste så köper jag inte denna bärsärkargång.

Men nu är jag ju bara MAMMA och ska vara jäkligt glad att de inte satt dit oss tidigare(?!).

Nästa vecka så får vi veta mer om hur usla vi är som föräldrar.

Tills dess så njuter jag av mitt föräldrarskap och kan säga...

JAG ÄR STOLT MAMMA TILL EN UNIK SON!!

JAG ÄR STOLT MAMMA TILL EN UNIK DOTTER!!

Eder Viola

Men hur vet man allt man borde veta,när man inte vet det?

Vart ska man vända sig med frågor man inte visste man borde ha?

Och hur gör man för att inte göra om det man NU vet?

Familjen är granskad,en anmälan är gjord till sociatjänsten " Barn i fara"

Att vi granskas gör mig i och för sig inte något,för det finns inget att dölja.

Men vart ligger sammarbetet mellan myndigheterna? För mitt i all denna soppa pågår en annan utredning som med focus på sonens "handikapp".

Hur klara sig den mamman/pappan som är ensam om det här och har noll nätverk?

Vi har blivit fråntagna vår rätt att tycka,ge vår vinkling och komma med förklaringar och en önskan om förståelse.

Jag kommer inte bli trevlig,när jag själv har landat. Att sätta in alla resurser betyder inte då att man behöver bete sig som ett svin,bara för man är socionom. Vi är sammarbetsvilliga,men inte om vilkoren är detta att vi blir från tagna vår värdighet och självkänsla.

Jag överlever,men jag är inte lika säker på hur mina grabbar kommer att klara denna kris.

Skolan har fått eld i baken och ska nu göra allt för att det ska bli så rätt som möjligt för sonen.

När jag frågar vad planen är för dottern? Blev tystnade total....Hon  mår också dåligt och ingår i familjen. Fast det kanske kom som en överraskningen för vissa;-)

Men annars är det bra...Kram eder Viola